Litet matvrak

Smakiskarusellen är nu i full gång hemma hos Astrid, mamman och faren, och Astrid älskar det!

Gröt är smaskens, och potatismos, och äppelkompott, och morotspuré, och banan, och, ja, allt som kommer in i den lilla munnen går ner. Astrid gapar som en liten fågelunge och vill helst själv köra skeden, eller i alla fall hålla en sked i handen. Det tar lite tid och blir lite kladdigt, men ätandet går bättre än vad mamman och faren hoppats på. Mammans mjölk utgör fortfarande huvudfödan, och portionerna är små än så länge, men det ser ut som även Astrid kommer att bli en matätande människa, trots sin sena start.

Mamman funderar på varför barn och mat är så laddat. Att helamma en 5 1/2 månader gammal bebis är tydligen mycket märkligt, och alla vill mer än gärna ge bebisen något att äta. Varför ska barn alltid bjudas på något att äta? Mamman har noterat att större barn ofta blir itrugade saft, kakor eller godis så fort de kommer bort. Om ett barn visar sig börjar damer genast gräva i sina handväskor efter något sött att trycka i det. Finns det kanske en föreställning om att man blir populär om man kan erbjuda godis? Är det något biologiskt nedärvt, att små ska fodras så ofta det bara är möjligt för att överleva? Mamman hoppas att Astrid ska slippa frestas med onödiga onyttigheter och att bjudningssugna istället för en kaka bjuder på en sång eller en stunds lek på golvet i stället.

Bebisgourmet, potatis-och-bröstmjölk-mos

Smakismumsandes liten fröken