- Cykla Tour de France
- Rida islandshäst
- Sitta på en stock och slå ned motståndaren med en påk
- Ballettstretching
- Jeepsafari
torsdag 26 juli 2007
Inte så gärna...
De fem aktiviteter som är minst lockande som nyförlöst
tisdag 24 juli 2007
19 juli 2007 11:00
När Astrid föddes, Frk Ms version,
Eftersom min mamma och mormor fött barn på nästan exakt bf hade jag på något sätt också räknat med att min bebis skulle komma det datum vi så länge haft som mål. Tisdagen 17/7 kom dock, och gick, utan bebis i sikte och jag började ställa in mig på minst en veckas övertid. För att få tiden att gå bokade jag in fikor och luncher och på onsdagen gick jag en lång promenad, lunchade med en kompis och hade några vänner över på grillning på kvällen. Innan Jens och jag somnade på kvällen pratade vi om vad vi skulle göra till helgen, att vi skulle snusa bebis då kändes långt borta! Jag har den senaste veckan haft sammandragningar nästan konstant och en massa förvärkar så när jag vaknade vid fyra på torsdagen av att det gjorde lite ont var jag säker på att det var fler förvärkar. Jag halvsov fram till kvart i fem, men noterade att förvärkarna nog kom regelbundet. Jag smög upp på toa och då kom det en liten blödning. På skoj klockade jag värkarna, som jag fortfarande trodde var förvärkar, och de kom var femte minut och varade 45 sekunder. Jag väckte Jens halv sex och förklarade att han inte skulle räkna med att gå till jobbet och att det nog var på gång. I alla böcker står det att det tar lång tid att öppnas och att man har många timmar på sig hemma att ta det lugnt och samla sig inför förlossningen, så jag ställer mig i duschen och Jens fixar frukost. Värkarna börjar nu göra ont och kommer tätt och jag inser att det nog faktiskt blir barn idag. Jens pratar med förlossningen och eftersom värkarna kommer varannan minut och sitter i en minut är vi välkomna in. I pausen mellan två värkar tar jag sats och springer ner för alla våra trappor och hinner precis ut på gatan lagom till nästa värk. Under den sju minuter långa taxiresan får jag två hemska värkar och kvider högt. 07:15 blir vi inskrivna och eftersom jag har så täta och långa värkar kommer vi in på ett förlossningsrum med en gång. Vi har tur och får världens sötaste barnmorska som dessutom är flickvän till Jens barndoms- och tenniskompis. Vi har bara träffats ytligt tidigare och klaffar direkt så jag har ingen lust att byta trots att jag erbjuds det. BM undersöker mig och jag är öppen sju centimeter. Hon blir dock lite osäker när hon känner bebisens huvud, hon förklarar att hon tycker att det känns som en rumpa, men att det säkert inte är så. Avdelnings-BM hämtas och också hon tycker att det känns som bebisen ligger åt fel håll. UL görs, och samtidigt kommer en läkare in. BM har rätt, bebisen ligger i säte, med rumpan långt nere i bäckenet. Jens och jag förstår inte riktigt vad som händer, bebisen har ju varit fixerad med huvudet i fem veckor, och jag har tydligt känt hur den legat på samma sätt och inte snurrat. Överläkaren kommer in och känner efter och bebisens huvud mäts med UL. Jag har nu en och en halv minut långa värkar varannan minut och det är nästan outhärdligt. Jag får lustgas, som jag drar i mig för kung och fosterland, och samtidigt förklaras läget. Förhållandena för en sätesfödsel är optimala, jag öppnas fort, allt fortskrider som det ska, mitt bäcken är stort nog, bebisen ligger perfekt och är dessutom så långt ner att ett snitt skulle bli lite bökigt. Jag får själva välja om jag vill föda vaginalt eller snittas, men jag har ont och noll koll på både sätesförlossning och snitt och skriker att de får bestämma, bara bebisen kommer ut ordentligt. Jag är åtta centimeter öppen och det bestäms att det blir en vaginal förlossning. I rummet är nu min BM, avdelnings-BM, en läkare, en överläkare, en anestesiläkare, en barnläkare och en undersköterska. Jag får en infart i handen och de är redo att söva mig om jag måste akutsnittas. Det hela förlöper dock helt enligt boken; jag öppnas den sista biten, får krystimpulser, och efter några trevande försök fattar jag hur man krystar. Rumpan kommer ut och står fast mellan två värkar och det gör överdjävligt ont, men vid nästa värk lyckas jag krysta ut först resten av kroppen och sen huvudet. Överläkaren står beredd med en stor metalltång och synen av den gör att huvudet krystas ut på enbart viljekraft. 11:00 är den sötaste lilla Astrid som någonsin skådats född och hon skriker direkt och får komma upp på min mage. Jag märker inte att jag krystar ut moderkakan, och plötsligt är det hela över! Jag sprack en del i mellangården och lite ytligt i slemhinnan och läkaren syr själv noggrant ihop mig och blir så nöjd med sitt arbete att han erbjuder Jens att komma och titta. Jens avböjer dock, vilket nog är bra om det ska kunna bli syskon någon gång i framtiden…Astrid får apgar 9-10-10 och blir berömd på hela avdelningen för sin oväntade rumpentré som gick så fint. Vi är så otroligt glada att allt gick över förväntan bra. Personalen på Rigshospitalet var fantastiskt bra och så trygga att vi aldrig hann bli nervösa. Jag är så nöjd med min förlossning, och trots att jag fick ligga i gynställning och rummet var fullt med folk fick jag själv föda, och slapp bli förlöst. Jens var en klippa och hjälpte mig att andas och ta värkarna, och vart jag än tittade mötte jag trygga peppande blickar som gav mig den kraft som behövdes. Att resultatet av allt arbete blev en alldeles perfekt liten dotter gör det hela fulländat. Visst, det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö, jag har sprutat alla kroppsvätskor på min omgivning och underlivet är fortfarande minst sagt ömt, och svullet som en pingisboll, men förlossningen känns positiv och ljus och inte ett dugg traumatisk. Vi har fått den underbaraste lilla dottern och kan inte se oss mätta på henne, just nu känns livet fantastiskt och vi känner oss så ödmjuka och tacksamma för att allt bara fungerat precis så som det ska.
Eftersom min mamma och mormor fött barn på nästan exakt bf hade jag på något sätt också räknat med att min bebis skulle komma det datum vi så länge haft som mål. Tisdagen 17/7 kom dock, och gick, utan bebis i sikte och jag började ställa in mig på minst en veckas övertid. För att få tiden att gå bokade jag in fikor och luncher och på onsdagen gick jag en lång promenad, lunchade med en kompis och hade några vänner över på grillning på kvällen. Innan Jens och jag somnade på kvällen pratade vi om vad vi skulle göra till helgen, att vi skulle snusa bebis då kändes långt borta! Jag har den senaste veckan haft sammandragningar nästan konstant och en massa förvärkar så när jag vaknade vid fyra på torsdagen av att det gjorde lite ont var jag säker på att det var fler förvärkar. Jag halvsov fram till kvart i fem, men noterade att förvärkarna nog kom regelbundet. Jag smög upp på toa och då kom det en liten blödning. På skoj klockade jag värkarna, som jag fortfarande trodde var förvärkar, och de kom var femte minut och varade 45 sekunder. Jag väckte Jens halv sex och förklarade att han inte skulle räkna med att gå till jobbet och att det nog var på gång. I alla böcker står det att det tar lång tid att öppnas och att man har många timmar på sig hemma att ta det lugnt och samla sig inför förlossningen, så jag ställer mig i duschen och Jens fixar frukost. Värkarna börjar nu göra ont och kommer tätt och jag inser att det nog faktiskt blir barn idag. Jens pratar med förlossningen och eftersom värkarna kommer varannan minut och sitter i en minut är vi välkomna in. I pausen mellan två värkar tar jag sats och springer ner för alla våra trappor och hinner precis ut på gatan lagom till nästa värk. Under den sju minuter långa taxiresan får jag två hemska värkar och kvider högt. 07:15 blir vi inskrivna och eftersom jag har så täta och långa värkar kommer vi in på ett förlossningsrum med en gång. Vi har tur och får världens sötaste barnmorska som dessutom är flickvän till Jens barndoms- och tenniskompis. Vi har bara träffats ytligt tidigare och klaffar direkt så jag har ingen lust att byta trots att jag erbjuds det. BM undersöker mig och jag är öppen sju centimeter. Hon blir dock lite osäker när hon känner bebisens huvud, hon förklarar att hon tycker att det känns som en rumpa, men att det säkert inte är så. Avdelnings-BM hämtas och också hon tycker att det känns som bebisen ligger åt fel håll. UL görs, och samtidigt kommer en läkare in. BM har rätt, bebisen ligger i säte, med rumpan långt nere i bäckenet. Jens och jag förstår inte riktigt vad som händer, bebisen har ju varit fixerad med huvudet i fem veckor, och jag har tydligt känt hur den legat på samma sätt och inte snurrat. Överläkaren kommer in och känner efter och bebisens huvud mäts med UL. Jag har nu en och en halv minut långa värkar varannan minut och det är nästan outhärdligt. Jag får lustgas, som jag drar i mig för kung och fosterland, och samtidigt förklaras läget. Förhållandena för en sätesfödsel är optimala, jag öppnas fort, allt fortskrider som det ska, mitt bäcken är stort nog, bebisen ligger perfekt och är dessutom så långt ner att ett snitt skulle bli lite bökigt. Jag får själva välja om jag vill föda vaginalt eller snittas, men jag har ont och noll koll på både sätesförlossning och snitt och skriker att de får bestämma, bara bebisen kommer ut ordentligt. Jag är åtta centimeter öppen och det bestäms att det blir en vaginal förlossning. I rummet är nu min BM, avdelnings-BM, en läkare, en överläkare, en anestesiläkare, en barnläkare och en undersköterska. Jag får en infart i handen och de är redo att söva mig om jag måste akutsnittas. Det hela förlöper dock helt enligt boken; jag öppnas den sista biten, får krystimpulser, och efter några trevande försök fattar jag hur man krystar. Rumpan kommer ut och står fast mellan två värkar och det gör överdjävligt ont, men vid nästa värk lyckas jag krysta ut först resten av kroppen och sen huvudet. Överläkaren står beredd med en stor metalltång och synen av den gör att huvudet krystas ut på enbart viljekraft. 11:00 är den sötaste lilla Astrid som någonsin skådats född och hon skriker direkt och får komma upp på min mage. Jag märker inte att jag krystar ut moderkakan, och plötsligt är det hela över! Jag sprack en del i mellangården och lite ytligt i slemhinnan och läkaren syr själv noggrant ihop mig och blir så nöjd med sitt arbete att han erbjuder Jens att komma och titta. Jens avböjer dock, vilket nog är bra om det ska kunna bli syskon någon gång i framtiden…Astrid får apgar 9-10-10 och blir berömd på hela avdelningen för sin oväntade rumpentré som gick så fint. Vi är så otroligt glada att allt gick över förväntan bra. Personalen på Rigshospitalet var fantastiskt bra och så trygga att vi aldrig hann bli nervösa. Jag är så nöjd med min förlossning, och trots att jag fick ligga i gynställning och rummet var fullt med folk fick jag själv föda, och slapp bli förlöst. Jens var en klippa och hjälpte mig att andas och ta värkarna, och vart jag än tittade mötte jag trygga peppande blickar som gav mig den kraft som behövdes. Att resultatet av allt arbete blev en alldeles perfekt liten dotter gör det hela fulländat. Visst, det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö, jag har sprutat alla kroppsvätskor på min omgivning och underlivet är fortfarande minst sagt ömt, och svullet som en pingisboll, men förlossningen känns positiv och ljus och inte ett dugg traumatisk. Vi har fått den underbaraste lilla dottern och kan inte se oss mätta på henne, just nu känns livet fantastiskt och vi känner oss så ödmjuka och tacksamma för att allt bara fungerat precis så som det ska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
