Om amning

Astrid helammas och har aldrig fått annat än bröstmjölk och AD-droppar i sin lilla mage. På något naivt sätt har mamman tänkt att amning är det absolut naturligaste i världen, och har bara förutsatt att alla är av samma åsikt. Sen Astrid kom har hon dock insett att amningens vara eller ickevara är oerhört värdeladdat. I mammans hjärna finns ekvationen hungrig bebis + bröst = nöjd bebis. Hon har, visserligen diskret, ammat ungefär överallt där hon befunnit sig. Astrid var åtta dagar gammal då hon första gången åt på perrongen på en tågstation, och sen har det rullat på. Mamman är nöjd med de praktiska brösten som alltid innehåller en perfekt laddning bebismat, och bebisen är nöjd och tjockar fint på sig, en bra bit ovan genomsnittskurvan.



Såsom boendes i en storstad blir mamman och bebisen rätt naturligt ett café-team och det fikas alltid någon dag i veckan. Mamman dricker te, och bebisen tar sig en tår mjölk. Detta är tydligen oerhört störande, och mamman få märkliga blickar. På något märkligt vis har brösten blivit så sexualiserade att man glömt bort vad de egentligen är till för. Mamman förstår att alla inte vill se hennes barm, och hon har heller ingen lust att flasha den. När Astrid äter gör hon det smidigt och diskret, med en filt över huvudet, och för att se bara en glimt av mammans hud måste man stoppa in huvudet ner mellan Astrid och mamman. Ändå tycker folk att det är störande. Bara tanken att den ammande mamman har släppt lös ena bröstet är tydligen nog. Det märkliga är att ingen höjer på ögonbrynen när en man ställer sig och kissar mot en vägg mitt på dagen, utan filt över apparaten, eller när det solas topless, i stringisar i en park mitt inne i byen. Världen är märklig, och mamman förstår inte riktigt tankegångarna hos sin medmänniskor ibland.



Bröstmjölk är lättsmält och bebismagar små, därför äter bebisar ofta. Den första månaden ungefär 73 gånger per dygn. Mamman har ledigt från jobbet, med lön, för att ta hand om bebisen, och inga andra måsten än att se till bebisens behov. Att amma ofta känns därför inte särskilt jobbigt. Det är en kort period någon annan behöver mammans kropp, och det kan hon leva med. Nu är Astrid tre och en halv månad och en effektiv ätare. På tio minuter har hon fyllt förråden och klarar sig någonstans mellan två och tre, ibland till och med fyra timmar, innan det är dags för nästa upptankning. Nattetid ser det ungerfär likadant ut, bebisen somnar halv nio, äter vid midnatt, vid tre, vid sex och vaknar vid nio. Mamman önskar sig visserligen en hel natts sömn i julklapp, men är ändå mer än nöjd med bebisens rytm. En nattamning tar fem minuter, mamman vaknar vid det första smackandet så Astrid behöver aldrig skrika för att få mat, och efter amningen somnar Astrid om så fort hon läggs ned i sin vagga. Många förfasas över detta och tycker synd om mamman som ammar så ofta nattetid. Mamman tycker också lite synd om sig, men bara vid tresnåret, annars är hon rätt nöjd med arrangemanget. Hon har svårt att förstå att det är mer accepterat att vara uppe fyra gånger för att stoppa in en napp och baffa i rumpan, än att vara uppe för att amma. Kanske är Astrid inte alltid vrålhungrig, men hon har ett behov av att ligga nära och äta lite, och behöver hon det får hon det. Mamman ser ingen som helst vinst i att neka Astrid närhet, om det är det hon behöver. Astrid är en glad och nöjd bebis som sällan skriker och som utan problem ligger själv och leker, njuter av att ligga ner i vagnen och titta på himlen, och som somnar själv om hon skulle råka bli trött. Mamman undrar om det kanske kanske har pyttelite med att göra att Astrid aldrig behövt ligga själv och skrika och allt fått den närhet hon signalerat att hon behövt.

Astrid har somnat på sin lekplats, mitt i leken

Mamman tror på fri amning och att ett avslappnat förhållande till amning ger nöjda barn. Hon blir därför extra ledsen när hon hör hur mammakompisar blir hetsade av BVC och sundhedsplejersker för att barnen inte följer kurvan. Det är säkert jättebra med kurvor och normvärden, men det viktigaste är att se till individen, i detta fall två individer - den ammande och den diande. Känner mamman att amningen går bra, och ökar bebisen i vikt, fyller sina blöjor och är glad och nöjd finns ingen anledning till hets, trots att BVCs kurva inte helt följs. Mamman känner fyra mammor, vars bebisar inte är sumobebisar, som blivit utsatta för vikthetsen och nästan påtvingade ersättning och hemskickade med ett "slappna av så ska du se att mjölkproduktionen ökar". Det är inte lätt att slappna av när man just fått en avvikande viktkurva drämd i huvudet och tre av dessa mammor har efter mycket vånda och tårar givit upp amningen och flaskar istället. Mamman är så ledsen för medmammornas skull, istället för stöd har de snarare blivit nedtryckta i skorna, och mamman hoppas innerligt att det blir ett mer amningsvänligt klimat.